Aj. Idag var jag med den andra fröken Friberg till stallet för en härlig ridtur! Det börjar bra, med regn så fort vi närmade oss stallet. Men inte skulle väl det avskräcka oss?
Maria tog Kurt såklart och jag fick snälla Simba, eller Sinbad som han egentligen heter, en herre som man kan lita på. Bara den lilla detaljen att hästarna har fått nytt hö, vilket gör hovarna ömma (logiken i det!). Simba tyckte då att vi kunde ju inte gå mitt på skogsvägen där det var lite grusigt och stenigt, utan gärna på sidan där gräset växte, och alla träd och buskar som jag fick väja undan för.

Maria fick mig att trava, och hästen ville ju ifatt Kurtan som var lite snabbare i travet, så han galopperade - och jag satt kvar! Fantastiskt. Vi blev genomblöta av regnet, men som sagt, jag var stolt över att ha galopperat! På hemvägen skulle vi dra ännu en galopp, och Simba tog gräskanten. Och han springer och springer! Sen kommer en kurva. Och ett träd. Jag väjer höger på hästryggen när kurvan går åt vänster. Sen känner jag att sadeln glider. "Helvete, nu kommer det göra ont."

Så idag gjorde jag mitt första fall från en häst! Blev inga större skador, har en trasad armbåge, höft och ett lite skrapat knä. Maria säger ändå att man inte är någon riktigt ryttare förräns man ramlat av en häst. Så jag är stolt över mig själv. Att jag nu kan kalla mig just det; ryttare.

XOXO