Jag har många kompisar. Jag träffar ofta nya människor. Och främst är det genom min hund. Det känns fantastiskt att ha något gemensamt med den som går där med kopplet löst hängande och en fyrbent som trippar bredvid. Det finns alltid något att prata om, något roligt att berätta. Sen kan man dela upp hundvännerna.

Vi har såklart tränarna. Även om agilityfolket står mig närmast, så har man ändå SÅNA DÄR bruksmänniskor som kompisar. Skrev det med versaler eftersom det tydligen är näst intill omöjligt att agility och bruksfolk umgås. Jovisst. För det låter ju rimligt. jag beundrar dessa människor. Vet ni vad man kan få en hund till att göra?
       Titta. Lär.
Det är lite därför jag utbildar mig till instruktör. Man är för ovetandes om vad hunden faktiskt är kapabel till. Vet ni känslan av ett perfekt agilitylopp, känslan av att vinna en lydnadsklass och veta att just DU har tränat hunden till att göra dessa imponerande moment? Och alla hundar gillar att jobba, på ett eller annat sätt.

Utställningshundarna. Självklart kan jag skratta till åt pudeln som har på sig snoddar, och en hel overall på utställningen. Jag tycker det ser väldigt roligt ut. Men! Sen kan man prata med nämna hunds ägare, som förklarar att så fort utställningen är över så är den som vilken vanlig hund som helst. Gräver i rabatter och äter sopor. Självklart. Jag hade inte förväntat mig något annat, och det här är deras tävlingsmoment. Dom är ju också tränare, bara inte på samma sätt.

Sällskapshundarna - den trevliga mannen med den lilla blandrashunden som stannar och pratar, frågar om hundarna kan leka? Han bryr sig inte om att min hund morrar, han ser inte honom som en farlig hund utan som ett fån som kanske ska skärpa till sig. När hundarna då släpps så går det bra. Såklart. Det finns inga nervösa tankar om att hunden ska bli köttfärs.

Jag är uppväxt med och bland hundar. Älskar det och skulle inte kunna tänka mig något annat.
                         ..och snart kan nog min flock utökas med +1